Text från 21 december 2018:
Det är som att mörkret här aldrig lyckas omsluta den här stan - den är alldeles för livfull för det.
Det är som att mörkret här aldrig lyckas omsluta den här stan - den är alldeles för livfull för det.
Vi var tidigare i kväll på Preservation Hall, ett gammalt hus där det hålls jazzkonserter varje dag (dagligen långa köer som ringlar sig ner för St Peter street), och har så gjorts sen 60-talet. Scenrummet rymmer cirka 70 pers och är gammalt och slitet, väggarna är i sig som historiska artefakter, dörrarna har inristningar från gamla besökare, ett av fönstrena släpper in en liten strimma ljus och ser lämpligt nog ut som ett kyrkofönster. För upplevelsen här kan egentligen bara beskrivas som religös, det är en av de bästa spelningarna jag nånsin varit på.
Jag upptäcker en bit in på spelningen, när jag dansar till musiken, att jag liksom rör på mig på ett sätt jag inte gjort förut. Spelningen är alltså lika mycket en fysisk upplevelse som en själslig sådan. Fem-mannabandet (piano, bas, trummor, klarinett, trumpet, trombon) spelar bl.a. Lily Of The Valley - och på min önskan också Mack The Knife - och jag tänker på slavarna för 200 år sen som på söndagarna kunde samlas i stadsdelen Tremé här i New Orleans, på Congo Square, för att dansa och sjunga. Jag tänker på hur den musiken vi i kväll får äran att lyssna till är en direkt efterträdare till deras danser och rytmer och frihetslängtan: musiken som en öppen historiebok, som ett reningsbad, som bärare av mening och kamp och glädje.
Text från 21 december 2018:
Det är som att mörkret här aldrig lyckas omsluta den här stan - den är alldeles för livfull för det.
Det är som att mörkret här aldrig lyckas omsluta den här stan - den är alldeles för livfull för det.
Vi var tidigare i kväll på Preservation Hall, ett gammalt hus där det hålls jazzkonserter varje dag (dagligen långa köer som ringlar sig ner för St Peter street), och har så gjorts sen 60-talet. Scenrummet rymmer cirka 70 pers och är gammalt och slitet, väggarna är i sig som historiska artefakter, dörrarna har inristningar från gamla besökare, ett av fönstrena släpper in en liten strimma ljus och ser lämpligt nog ut som ett kyrkofönster. För upplevelsen här kan egentligen bara beskrivas som religös, det är en av de bästa spelningarna jag nånsin varit på.
Jag upptäcker en bit in på spelningen, när jag dansar till musiken, att jag liksom rör på mig på ett sätt jag inte gjort förut. Spelningen är alltså lika mycket en fysisk upplevelse som en själslig sådan. Fem-mannabandet (piano, bas, trummor, klarinett, trumpet, trombon) spelar bl.a. Lily Of The Valley - och på min önskan också Mack The Knife - och jag tänker på slavarna för 200 år sen som på söndagarna kunde samlas i stadsdelen Tremé här i New Orleans, på Congo Square, för att dansa och sjunga. Jag tänker på hur den musiken vi i kväll får äran att lyssna till är en direkt efterträdare till deras danser och rytmer och frihetslängtan: musiken som en öppen historiebok, som ett reningsbad, som bärare av mening och kamp och glädje.