Jag tänkte skriva något om hur fint det var med all riktig vinter vi fick. Hur nice det var med promenaderna när det knarrade under skorna och allt var mycket ljusare och oljuden dämpades och alla barn fick leka av sig ordentligt utomhus. Ville också skriva något om hur skönt det ändå känns att allt töar nu, för att det liksom innebär att våren står för dörren. Och hur våren i dessa pandemitider kommer få symbolisera pånyttfödelse så mycket mer än andra år. Jag tänker att jag kommer boka tid för vaccinering nångång då uteserveringarna välkomnar oss. Ungefär då när våra flöden kommer fyllas av körsbärsblom.
Fast så tänkte jag på den där nyheten som kom igår om Golfströmmen som håller på att minska i styrka pga klimatkollapsen. Som till exempel kommer innebära vintrar med 50 (sic) minusgrader i Sverige. Och jag tänkte att jag borde skriva om det istället.
Och så påmindes jag om alla de där hundratals (tusentals?) olagliga adoptionerna till Sverige, från bland att Chiles diktatur på 70- och 80-talet. Mammor som lurades att lämna ifrån sig sina små barn. Som fängslades när de sen ifrågasatte allt. Vad hoppfullt det nu är att Lena Hallengren sägs ha öppnat upp för att granska adoptionerna – inte en dag för tidigt. Och jag tänkte att jag borde skriva om det istället.
Men så kom jag på att jag inte behöver välja vad jag ska skriva om, för allt hör ihop – i min värld i alla fall. Min längtan till våren och pånyttfödelsen och vaccinet är inte bara för att för att få sitta på en uteservering och se körsbärsträden blomma. Det är också en längtan efter att med min kropp och min röst återigen fullt ut kunna få slåss för en annan värld. En värld där vintrarna inte innebär 50 minusgrader och att barn rövas bort från sina mammor – allt för att tillfredsställa diverse kapitalistiska begär. Att ta gator och torg i besittning igen, att återigen bli den kraft som uppstår när vi är många. Ja det är ett tag kvar ännu. Men låt mig bo i denna min längtan så länge.
Jag tänkte skriva något om hur fint det var med all riktig vinter vi fick. Hur nice det var med promenaderna när det knarrade under skorna och allt var mycket ljusare och oljuden dämpades och alla barn fick leka av sig ordentligt utomhus. Ville också skriva något om hur skönt det ändå känns att allt töar nu, för att det liksom innebär att våren står för dörren. Och hur våren i dessa pandemitider kommer få symbolisera pånyttfödelse så mycket mer än andra år. Jag tänker att jag kommer boka tid för vaccinering nångång då uteserveringarna välkomnar oss. Ungefär då när våra flöden kommer fyllas av körsbärsblom.
Fast så tänkte jag på den där nyheten som kom igår om Golfströmmen som håller på att minska i styrka pga klimatkollapsen. Som till exempel kommer innebära vintrar med 50 (sic) minusgrader i Sverige. Och jag tänkte att jag borde skriva om det istället.
Och så påmindes jag om alla de där hundratals (tusentals?) olagliga adoptionerna till Sverige, från bland att Chiles diktatur på 70- och 80-talet. Mammor som lurades att lämna ifrån sig sina små barn. Som fängslades när de sen ifrågasatte allt. Vad hoppfullt det nu är att Lena Hallengren sägs ha öppnat upp för att granska adoptionerna – inte en dag för tidigt. Och jag tänkte att jag borde skriva om det istället.
Men så kom jag på att jag inte behöver välja vad jag ska skriva om, för allt hör ihop – i min värld i alla fall. Min längtan till våren och pånyttfödelsen och vaccinet är inte bara för att för att få sitta på en uteservering och se körsbärsträden blomma. Det är också en längtan efter att med min kropp och min röst återigen fullt ut kunna få slåss för en annan värld. En värld där vintrarna inte innebär 50 minusgrader och att barn rövas bort från sina mammor – allt för att tillfredsställa diverse kapitalistiska begär. Att ta gator och torg i besittning igen, att återigen bli den kraft som uppstår när vi är många. Ja det är ett tag kvar ännu. Men låt mig bo i denna min längtan så länge.