På vägen passerade jag massa människor. Gåendes eller sittandes på krogen. Jag försökte titta in i deras ansikten, letade efter sorg eller chock eller förtvivlan. Ville kunna nicka lite och hälsa, säga "jag ser er". Men de flesta verkade vara oberörda. Jag hörde skratt från uteserveringarna, och tänkte: hur kan ni skratta nu? Känner ni inte skräck och bestörtning ända in i benmärgen? Darrar inte era kroppar av denna nazistiska terror som slagit till igen? Mer än nån sorts moralisk dom över de jag mötte så var det en längtan efter att få vara människa tillsammans med andra i en svår stund. Känna gemenskap.

Senare på kvällen efter att samtalsämnet om mordet och nazismen och hoten och osäkerheten uttömts med mina vänner så skrattade vi också såklart. Livet måste få pågå även i svåra stunder, kroppen och själen måste få rena sig terapeutiskt med de verktyg de har. "Ett bra sätt att hantera rädsla och sorg är att göra något", som Ing-Marie själv sa i det där Sveriges Radio-inslaget från i vintras.

Hon fortsatte i inslaget att prata om att hålla modet uppe, och att hjälpas åt i det. Och sa sen: "När jag inte orkar, orkar du – när du förtvivlar, då hoppas jag för dig också". Det är bland annat så svaret på detta mord måste stavas: solidaritet.

Svaret kan alltså inte främst vara polisiärt som några nu menar. Det handlar om att i solidaritetens namn fördjupa och stärka demokratin, värna alla människors rättigheter och utradera klassklyftorna som på så många sätt förgiftat vårat samhälle.

Ing-Marie, vi ska minnas dig. Och krossa fascismen.