och det känns som det var så långt sen sist och att vintern varit så mörk och kall och oändlig, så det som finns kvar från förra våren är inga färdiga mallar, ingen visshet om hur vi ska leva nu – bara fragment av minnesbilder som skvallrar om något livfullt, som ligger där utströdda, som ett pussel, som en invit, som aska, sån där aska som egentligen inte är död utan börjar flamma till igen när det kommer en liten vindpust

det är kanske det som våren egentligen är, en vindpust som får saker att börja brinna igen, som jag har längtat efter att få brinna, kom brinn med mig