Text från den 14 juni.
---
20 år sen idag jag och brorsan satte oss i hans röda Renault och spontanreste ner till Göteborg en solig sommardag. Jag åkte dit som nybakad student, världen var ett öppet fält. Och trots alla hårresande polisövergrepp var det underbara dagar av kamp och gemenskap.
Göteborg 2001 i mitt hjärta.
Jag minns hur vi hamnade i nått sorts kollektiv nära Andra Långgatan där vi bodde de där dagarna.
Jag minns fredagmorgonens kravaller och skadegörelsen på avenyn. Jag kommer ihåg hur jag inte försvarade det men absolut kunde förstå det.
Jag minns kravallerna och stenkastningen på fredagkvällen, och hur jag kunde förstå det och också försvara det.
Jag minns hur en av de säckade på Viktoriabron lyckades hoppa ner i vattnet över broräcket och vi hjälpte henne upp med en stege från ån. Hon klarade sig från snuten. En liten seger.
Jag minns "Sverige ut ur EU"-demonstrationen. Hur den innan hann börja gå hade attackerats av nassar, och hur jag och brorsan och några till gav oss ut på ett par bakgator för att se om de var kvar i närheten för att kunna jaga bort dem. Snuten gjorde såklart ingenting.
Jag minns hur jag såg Mikael Wiehe i tåget, för första gången nånsin IRL, och jag lyste upp, pekade på honom och liksom tackade. För den där Victor Jara-låten, för att han hade varit en av de många solidariska med Chile under de åren det behövdes som mest.
Jag minns hur vi sjöng Twisted Sisters "We're not gonna take it” som ramsa i demonstrationståget. Det räcker!
Jag minns hur vi efter ett tag på Götaplatsen drog oss mot den där Reclaim The City-festen, utan att ha nån aning om vad som hade hänt innan. Vi kom fram och och det var trummor, sång och dans i sommarnatten. Många visste fortfarande inte. Sen plötsligt avbröts festen och folk började efterlysa den skjutnes snubbens vänner. Och om nån visste nåt om honom.
Jag minns hur vi gick vidare, stötte på folk som pratade om rykten att nån hade dött. Skräcken! Vi hörde mycket saker men inget sjönk riktigt in. Sen köpte vi några folköl, slog oss ner på gatan, drack och pratade med andra, smälte alla intryck. Fler rykten cirkulerade.
Jag minns hur vi på söndagen åkte hem till Stockholm och som i en ödets ironi körde vi av vägen och krockade vi på motorvägen i 130 km/h. Men vi förblev oskadda och bilen kunde rulla vidare. Vi åkte hem igen, men väldigt lite skulle bli som vanligt igen.
Det är fortfarande mycket att ta in, än idag. På nått sätt minns jag tillbaka på allt med glädje även om det var mycket som gick sönder de dagarna. Arbetarrörelsens representanter delade ut rosor till våldsverkarna i uniform som hade misshandlat, skjutit och provocerat.
