Tänker på hur glad jag blir när någon uttalar mitt namn, inte med svenskt uttal, utan som [Daniél] - det ligger liksom, omedvetet, närmare hjärtat. Jag tänker på hur otroligt viktigt det har varit för min identitet att kunna spanska: att tex kunna prata med andra spansktalande här i Sverige har varit en praktik som förvandlat en annorlundahet till något fyllt av mening. Och att kunna lyssna till och förstå Victor Jara, Mercedes Sosa, Violeta Parra, Pablo Neruda och det där Che Guevara-talet i FN 1964 m.m har varit avgörande för att skapa mig själv som en "andragenerationare", någon som hör hemma både här och där. Som någon som fått tillgång till nycklar att förstå mina rötter. Spanskan (tillsammans med svenskan) har helt enkelt gjort mig hel.