T-centralen, Stockholm, cirka 17.10. Onsdag. Jag slår på en lugn låt i mina hörlurar och världen rör sig nu långsammare – de kroppar som precis innan slungats fram och tillbaka, svävar nu fram och liksom uppehåller sig mitt i luften mellan de steg som nyss pekade bortåt, och dröjer sig kvar i stillbilder över ett liv som återigen är i mitt våld.
Min hud och mitt hår framträder nu inte längre som p o l i t i s k a markörer utan endast som m e l l a n m ä n s k l i g a kontaktytor. Kaoset ordnar sig och uppträder likt enskilda snöflingor i en lavin av tidigare namnlösa ansikten. Sorlet försvinner helt och musikens ljudbild upptar minsta skrymsle i rummet och gör så att väggar och golv och tak och hjärtan expanderar utan att man egentligen vet om att det faktiskt konstant händer – i varje tickande sekund – precis som vintergatans ljushastigheter accelererar mitt inne i oss när man tror att man bara betraktar en stilla och ljudlös natthimmel (kanske natthimlen i Chile, där nätterna är så stjärnklara att till och med kåkstäderna glimrar).
Jag tänker på han som precis dog i den där olyckan och hur ord om döden kan vara så vackra när dödens rätta ansikte är så orättvist och våldsamt i all sitt lugn. Jag tänker på att jag inte kan spela om låten jag nu lyssnar på i all oändlighet utan att jag nån gång måste återvända till allt.
Jag tänker på pausknappar – låtar som denna och platser som dessa – och hur det är att förlora sig själv i de tankar man ännu inte är medveten om att man har.
Till slut kliver jag in i den tunnelbanevagn som var mitt öde den här kvällen och skjuts inåt berget mot nästa kaos. Mot nästa lugn. Mot nästa bild av stjärnhimlar inuti Storstockholms lokaltrafik, en helt vanlig dag i januari 2023.